Barn med cancer, är det värsta jag vet. Finns inget mer hemskt, läste nyss en text på 32 dataskrivna sidor, där en trettonåring själv förklarar hennes liv med cancer. Grinade som aldrig förr! Var bara tvungen att säga det.

Jag föddes den 23 november 1996. Dock av ett misstag, men min mamma klarade inte av att göra abort, vilket alla senare märkte att hon borde gjort. Det tog över 6 månader innan läkarna märkte att jag hade en dödlig sjukdom, leukemi.  Några månader senare började jag ta starka mediciner som gjorde att mina kinder svullnade upp och att mitt hår, mina ögonfransar och ögonbryn försvann. Redan på dagis började det absolut jobbigaste, alla retade mig, pekade på mig och kallade mig fula saker. Ja, det var starten på mitt liv.

Jag var så glad över att jag fått komma till jorden, medans min doktor, Marianne undrade varför jag inte gav upp, vad hade jag att kämpa för? Jag hade inga vänner, min familj brydde sig inte om mig och min smärta var lika hög som tusen knivhugg. Men ändå så var jag så otroligt glad. Och jag började fundera över hur stark min glädje skulle vara ifall jag vore frisk – helt obeskrivlig.

Jag har alltid önskat att ett mirakel ska ske.  Ett mirakel som skulle kunna förändra hela mitt liv. Det finns inga bra och dåliga önskningar, man höjer ribban beroende på hur man har det, och man avgör själv vad som är värt att önska och inte. Människor har miljarder önskningar, det kan vara allt från en dyr märkesjacka till den nyaste laptopen med inbyggd kamera. Jag har bara en önskan, och det är att bli frisk. Jag ser mig in i andra människors liv, ser hur otroligt bra de har det.  Och i några få sekunder, funderar jag om någon enstaka människa satt sig in i mitt liv, om någon försökt se hur mina dagar ser ut och hur jag tycker och tänker över allt som händer och sker. Det är så mycket som förändras när man blir sjuk, jag fick däremot inte vara med om förändringen.  Jag har aldrig någonsin fått prova på hur det är att leva som en vanlig, frisk människa. Jag föddes sjuk, är fortfarande sjuk och kommer alltid att vara sjuk. Läkarna säger att jag aldrig kommer kunna botas.
 Nu är det bara att hoppas på att ett mirakel sker.

Okej, denna text har då jag skrivit och inte flickan som hade cancer. Jag tror ni märker det på svenskan, jag suger på texter =) / Rebecca