TA LÄRA

Jag orkar inte, det är sjukt. Sjukt hur jävla rädd man kan vara för att mista en vän.
Det är läskigt, riktigt läskigt. Jag trodde aldrig att en annan människa kunde betyda så mycket för än själv. För mig är du unik, som ingen annan är. INGEN. Du tror att du bara är en i mängden, en person av miljoner.
Jag vet inte hur jag ska förklara mig längre, det var aldrig någon som gjorde beskrivande ord till dig. Dom finns inte, inte någonstans. För mig är du den vackraste i världen. Ingen slår dig, ingen alls. ALLA skriver texter till sina kompisar, men det är en sån otroligt stor mängd av alla människor som inte ens tänkt i genom vad orden betyder. Som slänger ur sig så grymt värdefulla ord. Och en dag kommer dem ångra att de missbrukade alla ord, och inse att de skulle sparat på dom, och använt dom då det verkligen behövdes. Då man vill att personen man älskar, ska förstå att det är på riktigt. Jag har gjort misstaget, och fyfan vad jag har lärt mig. Att sätta ens allt på spel, var det läskigaste jag gjort. Även om det är ett litet, litet bråk. Blir man ändå så jävla rädd. Man börjar få bilder i huvudet hur det vore utan personen, man ser en stor jävla mardröm. Som man aldrig någonsin kommer vakna upp ur. Min absolut bästa vän fick mig att inse att jag för henne, var som en på miljonen. Efter detta kommer det bli svårt att visa sanningen för henne, jag vet inte hur jag ska göra för att få henne förstå längre. Det kan ske missförstånd som gör att hela vänskapen darrar, och som också förrändrar allting. När personen som betydde mest av allt för mig inte var som hon brukade på 5 sms, reagerade jag så starkt att jag gjorde något jag inte ens varit i närheten att göra förut. Nämna hennes namn negativt hos någon annan. Nu förstår nog ingen vad jag menar, ni behöver inte förstå - bara hon. Jag kan skrika ut hur mycket jag älskar henne, jag kan skära mig över hela kroppen, jag kan åka jorden runt, bara hon inser. Jag skriver inte denna långa text för att jag vill få vårat bråk överstökat, och det hoppas jag du förstår. Och om du inte gör det, snälla jag ber dig, lita på mig nu. Direkt efter jag skrivit något till en person, vet jag om jag ljugit eller inte, och just nu så är jag så ärlig jag bara kan bli. När du sa att de sved, att du gjorde ont och att du aldrig trodde så om mig det skakade till i hela mig, hela mitt hjärta stannade för sekunden. Den smärtan, gjorde så obeskrivligt ont. Alla våra dagar, allt vi gått igenom - det är så jävla underbart. Ingen slår oss, våra dagar, våran humor och på sättet vi finns för varandra. Ingen har ett sånt stark kompisband som oss. Varje gång vi skrattar tillsammans gråter jag glädjetårar inombords och mitt hjärta slår dubbelslag. Det är då jag är som lyckligast. Egentligen är det så enkelt, jag skulle kunna sammanfatta den här texten och göra det till ett fåtal ord. Om du bara kunde förstå. Har jag dig, då har jag allt. Jag vill glömma allt det jobbiga som hänt, alla smärtsamma meningar och ord och misstagen jag gjorde genom att missbruka ordet älska. Jag tycker så synd om er som skriver '' jag älskar dig mest '' till 372 personer, en dag kommer ni ångra er så fruktansvärt mycket. Jag skrev de till c.a 5 personer, men endå ångrar jag det mer än någonsin. Det här är inget särskillt kapitell i en bok som det går att få en bra avslutning på, det här är allt jag känner. Fan att de finns så mycket mer men som inte går att förklara.

Min absolut bästavän. Min ängel. Min Evelina. Mitt hjärta. Mitt liv. Mitt allt.

Gay.

och vafan är du då emrik?

En trogen bloggläsare med en simpel kommentar? Tål du ingen kritik Becca?

En stor och erfaren man som du borde stå för det dom säger och inte springa fram i skolan och säga förlåt. Något att tänka på Emrik?

Stor och erfaren.. Mig i ett nötskal.